Fröken Ström..

Känsliga läsare varnas, skriver nu av mig om mina senaste dagar när vi har förlorat bebisen i ett såkallat försenat missfall.

Ringde barnmorskan i måndags med oro i rösten och frågade henne vad de kunde vara, när jag hade flytningar jag inte haft förut.. hon sa att de kunde vara så och att jag skulle vara lugn och avvakta, men om jag fick ont i magen eller om de skulle bli värre skulle jag kontakta gyn på Gävlesjukhus.

Dagen efter hade jag magvärk... kontaktade gyn och fick en akuttid där vi efter en tidsväntan fick göra ett ultraljud och upptäckte då att där låg ett dött barn... huvud, kropp men inget hjärta som slog! Tårarna rann... Livet gjorde en kullerbytta och jag visste inte var jag skulle ta vägen...

Tydligen var ebryot 10 veckor gamalt.. vi var i 16 veckan, den har varit död men kroppen har inte stött bort de så den har gått och trott att den varit gravid! Det är nog de jobbigaste av allt.. känns som om det hade varit lättare om de hade hänt i v.10 då hade man varit lite mer beredd, nu hade man börjat tänka framtåt och börjat slappna av....Efter en stunds information fick vi tre val... jag valde skrapning fick tid i Sandviken dagen efter kl 14.00... så då var de bara att vänta.

Min kropp ville annorlunda, morgonen efter tyckte den att de var dags att stöta ifrån... så efter många tårar, galenmagvärk, blodförlust och svimmningskänslor fick vi åka akut in till gävlesjukhus 10.00. De mesta hade lämnat kroppen när vi kom in men jag blev inlagd med dropp och blev sövd så tog de bort de sista kl 16.00 på kvällen... kom hem helt slut kl 20.00. Men med ett lugn i kroppen.. tårar självfallet men kroppen var lugn.

Hur går man nu vidare? Man måste se framåt! Jag vill ha barn med min älskade Tobbe. Jag måste tänka att de var något fel på det här barnet och får tänka att de var bra att de hände nu och inte om några månader.

Vi är underbart glada att vi har underbara människor runtomkring oss.. vi valde att skriva ut på Facebook vad som hänt, jag valde att skriva ut här.. kanske hjälper det någon. De hjälper iaf oss.. vill få ut informationen snabbt.. skulle inte palla att träffa goda vänner och bli klappad på magen.. där folk frågar hur "vi" mår... de är inte vi längre... de är bara jag kvar..

Bryta ihop och komma igen... skulle aldrig klarat de här utan Tobbe vid min sida, älskar dig!

/M