Fröken Ström..

... jo, jag vet rent fysiskt så är det så. Alltså kvinnan som bär barnet i magen och har alla medföljande krämpor och fysiska upplevelser. Men de psykiska de är nog minst lika stora för mannen. Om inte ännu mer.

Jag har haft förmånen att må väldigt bra under graviditeten om man bortser från ett par blödningar i början och svullna fötter efter hög belastning under tidens gång. Det är först nu de sista veckorna som jag har ett bortdomnat finger, svullna fötter och svullna ben och händer. Ja, tröttheten men de känns också som en bagatell. Så jag har som sagt haft en stor förmån att verkligen kunna njuta av min graviditet. Jag älskar att vara gravid, sen att det blir längre och längre ner till golvet och orken försvinner väldigt snabbt de är sånt jag kan ta. Som sagt de här är en sjukt häftig känsla som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Psykisk påfrestning jo, men självklart. Men hur är det då för min kära sambo. Han har inte hormonerna som ställer in kroppen på att de snart kommer en liten. Han känner inte rörelser och sparkar i magen utan utanpå. Han får en tjej som knappt kan knyta skorna, piffar en stund för att sedan behöva vila i några timmar, gråter, bär inget. Som grädden på moset har han fått sova med öronproppar de senaste månaderna. Jo, jag snarkar som en STOR skördetröska. Magen trycker och ljudet av en dåligt spelande symfoniorkester kommer direkt när jag somnar, vilket är sjukt fort. Klagar han? Nej!! Klagar jag? jajamänsan när orken tar slut och jag inte orkar greja som jag vill. Då blir jag förbannad mest för att jag inte orkar och för att jag är så förbannat envis. Vad gör min älskling, småskrattar, tröstar mig och bäddar ner mig på soffan, VILA, du är gravid!

Jorå, jag har världens bästa sambo och livskamrat. Jag ser fram mot vår framtid och vår blivande lilla familj. Jag tror vi kommer fixa det galant.

Puss TOBBE, jag älskar dig och magen!